Felicia firade när hon var färdigbehandlad:

”Vi dansade”

För några år sedan var tioåriga Felicia Udiljak sjuk i cancer, något hon helst inte pratar om. I stället fokuserar hon på sina nöjen Youtube, badminton, kompisar, bakning – och katten Charlie.

Och i höst väntar skolbänken.

– De flesta kompisarna har jag träffat på sommarlovet men jag ser fram emot att träffa dem varje dag.

Text: Malin Wigen  Foto: Thomas Johansson

amiljen Udiljak minns tillbaka på den 19 augusti 2017. Då höll de ett brakkalas ute på deras tomt i Sparsör utanför Borås. De firade att då åttaåriga Felicia var färdigbehandlad för leukemi. Över 40 skolkamrater hade samlats och det bjöds på grillad korv och dryck. Senare på kvällen anslöt släkt och vänner, sammanlagt kom det 150 personer för att delta i firandet.

– Jag och min syster dansade, festen var jättekul, säger Felicia.

Nu har det gått cirka två år sedan glädjebeskedet och Felicia är i dag tio år. Precis som många andra barn njuter hon av sommarlovet.

– Jag tycker det är kul att ha sommarlov, för jag orkar inte att sitta i skolan.

Felicia vill helst inte prata om perioden hon var sjuk, hon vill hålla sig till nuet. Men hon minns känslan när familjen fick beskedet om att behandlingen var över.

– Då blev jag jätteglad.

Till skillnad från Felicia kan föräldrarna Therese och Mikael Udiljak prata om dåtiden, även om det känns jobbigt. Året var 2015 när familjen fick beskedet om att Felicia hade drabbats av Akut Lymfatisk Leukemi, ALL. Hon, som var sex år, hade påbörjat den andra terminen i nollan.

– Det vände livet upp och ned fullständigt, den känslan har man inte återhämtat sig ifrån, den sitter kvar. När man tänker tillbaka så gör det ont, säger Mikael.

Felicia fick sluta skolan direkt.

– Det blev kaos för henne. Det var en stor omställning från att vara ett barn på förskolan och leka med kompisar till att bli ensam och isolerad och ta mediciner varje dag som man inte ville ta, säger Therese.

Minnena från sjukdomstiden är suddiga.

– Jag kommer inte ihåg det första halvåret, jag minns bara att jag grät nästan hela tiden, sen sa Felicia att jag inte skulle gråta mer. Då försökte jag att inte göra det framför henne, jag gick och grät någon annanstans, säger Therese och Mikael tillägger:

– Vi har gått igenom de här två och ett halvt åren med skygglappar nästan och blickat framåt.

För Therese var det viktigt att sjukdomen inte skulle bestämma över varken Felicia eller familjen.

– Jag tänkte att hon ska äta det hon vill äta och hon ska göra det hon vill göra, kan hon inte så hjälper vi henne, säger Therese och fortsätter.

– Jag försökte göra livet så bra för henne som möjligt, jag kände bara ”nu jäklar”. Vi visste ju inte var livet skulle bära av, man ville göra det så kvalitativt som möjligt.

Hon berättar att hon ville att Felicia skulle röra på sig, att hon fick för sig att det skulle få Felicias kropp att må bättre.

– Vi var mycket i badhuset. Vi åkte dit även om hon inte orkade, bara för att lägga oss i bubbelpoolen i några minuter. Att få se sin sexåring slappna av på det sättet som man såg i bubbelbadet var värt allt.

Enligt Mikael var Therese en drivande kraft som hittade på alla aktiviteter.

– Jag följde med på alla evenemang som kunde följas med på men jag höll mig gärna en bit ifrån. Jag tyckte det var jobbigt. Jag hade en hustru som ville prata och jag ville inte prata. Jag stängde igen och jobbade i stället.

Felicias stora intressen är att spela badminton, vara med kompisar och att baka. Hon gillar även att mysa med sin katt Charlie. Men det största intresset är nog hennes Youtubesida där hon laddar upp videos under namnet ”Felicia Fling”.

Där har hon öppnat upp sig om sjukdomen. I en video visar hon upp supersnöret – ett snöre där cancersjuka barn och ungdomar trär på pärlor som symboliserar vad de får gå igenom under sin behandling. Men mest har hon spelat in videos där hon visar upp sin vardag, exempelvis när de åkte till Kroatien i somras.

– Det tog väldigt lång tid att komma på namnet på sidan, jag kom på Fling för att det lät lite roligt. Och det tog lång tid att spela in första videon, för jag blev aldrig nöjd. Jag fick ta om den 25 gånger för att den aldrig blev bra men nu tycker jag att den är helt perfekt, säger hon och fortsätter:

– Jag skulle vilja ha en kamera för det blir dåligt när man filmar med mobilen, säger hon.

Föräldrarna beskiver Felicia som en energisk person: ”Hon är ett duracellbatteri som bara fortsätter att g唂 skämtar de.

– Om man ska se något positivt med den här sjukdomen så har den gjort att hon tar för sig. Hon lever fullt ut för varje dag, det är inget som hämmar henne, hon bara kör på. Så var hon inte förr, säger Mikael och Therese tillägger:

– Hon är min idol, när man sett allt hon har gått igenom och gjort.

Föräldrarna påverkas än i dag av perioden då Felicia var svårt sjuk. Även om de har kommit en bit på vägen i sin bearbetning kan de kastas tillbaka i tiden när de ser äldre foton.

– Man blir fortfarande berörd när man tänker på det, det känns jättetufft. Jag har ändå varit med om mycket i mitt liv, men det här önskar jag ingen, säger Mikael.

Therese berättar att oron fortfarande finns kvar, även om man lyckas förtränga den mer och mer.

– För mig har det tagit lång tid att återhämta mig. Jag var sjukskriven i höstas senast för att jag inte kunde slappna av. Att vara glad gick inte även om min man sa att jag skulle vara det, för att hon ju sitter här. Jag såg bara barnet jag förlorade.

Sjukdomen har lämnat spår efter sig, både hos dem själva men också inom familjen.

– Under behandlingen var det bara fullt fokus på att hon skulle må bra och överleva. Det var min prio, man trängde undan allt annat. Min man var inte viktigt, de andra barnen kom i andra hand, jag själv kom i sista hand. Hon har alltid varit först.

För Felicia är det skolbänken som gäller i höst. Även om det är skönt med sommarlov kan hon erkänna att det ska bli kul att träffa kompisarna.

– De flesta har jag träffat på sommarlovet men jag ser fram emot att träffa dem varje dag, sen ska det börja en ny tjej i min klass, det ser jag också lite fram emot.

Till de barn som går igenom det hon fick göra för cirka fyra år sedan har hon följande råd: Försök att ha roligt och att vara barn!

– Jag sprang runt på sjukhuset med kompisar. Vi busade med sjuksköterskor och läkare. Vi hade en burk med lappar med uppdrag de fick dra. Det var jätteroligt.

Föräldrarnas råd till andra i samma situation

• Försök att ta en dag i taget
• Uppskatta de små lyckliga stunderna, ta tag i de där guldkornen som dagen kan bjuda på
• Hitta på saker och lev!
• Till Anhöriga: Besök den drabbade och var där
  Det är inte smittsamt, det underlättar att ha någon på besök. Att bara få ta en fika skingrar ens tankar lite grann. Det gör det lite lättare.
• Hjälp till att ta hand om syskonen
  Om den som är sjuk har syskon se till att ta dem från hemmamiljön, exempelvis ta dem på bio. Föräldrarna kan lätt glömma syskonen om ett barn är svårt sjukt.